Dalmatineravel

Uppdaterat 20090724

Suzanna Rhodevi Hagavägen 8 641 96 Katrineholm

0150-230 12 0708-974888




		Att avla dalmatiner………….. …………….är en utmaning…en utmaning som kräver tid och massor av tålamod. Det första man bör göra är att hitta en dalmatiner som har åtminstone en dokumenterat bra förälder och gärna ett meriterat syskon. Möjligheten är då stor att de bär samma gener. Att köpa en utställningsbar dalmatiner är näst intill omöjligt. Eftersom det procentuellt sett föds så få, håller vi uppfödare hårt i de vi får.( Dessutom är vi ganska få dalmatineruppfödare i Sverige i dagsläget.) Därefter behöver man en self i motsvarande färg. Om man köper en bra dalmatinerhane har man möjlighet att använda honom till flera self honor. En dalmatiner bär på en gen som heter Wh…det är denna gen som ger teckningen och den är dominant vilket betyder att det räcker med en för att teckningen ska synas. Om man skulle para två dalmatiner med varandra riskerar man att få Wh i dubbel uppsättning vilket ger missbildade vita djur som sällan eller aldrig överlever mer än ett par dagar. Detta är anledningen till att man parar self-dalmatiner. För att få bäst resultat anser jag att man bör använda en self med en dalmatinerförälder eftersom det djuret säkerligen bär modifieringsgener för dalmatineranlaget märk väl; djuret bär inte själva dalmatineranlaget om det inte är dalmatinertecknat. När sen ungarna börjar komma får man alla möjliga varianter. De med en eller flera vita tassar…de som saknar bläs, de som har en halv bläs, de som är övertecknade…dvs. de har så mycket prickar att de flyter ihop och närmast bildar stora fläckar. Eftersom det år så svårt att få fram en bra dalmatiner får man till viss del bortse från typen och därför är det viktigt att de selfar man använder i aveln har både god typ och bra färg. De ungar jag väljer att spara har bläs, prickar på magen, bra fötter…det gör inget om de har någon vit tass bara inte alla tassar är helt fulla av stickelhår, skapliga prickar. Jag låter ungarna bli sex-sju veckor innan jag slutgiltigt bestämmer vilka jag ska spara…(om det inte är helt självklart från början.) Anledningen till detta är att ungarna färgar ut vid den åldern dvs. de blir prickigare och fötterna kan också mörkna om man har tur. (Dock inte helt vita partier på fötterna.) Övertecknade dalmatiner har ofta bläs och jättefina fötter…så där kan man vinna en del om man parar ett sådant djur med en self ur en kull där det fötts undertecknade dalmatiner. För att komma någon vart med denna ras behöver man ett ganska stort antal djur eftersom det i kullarna till att börja med rent statistiskt föds 50% self och 50% dalmatiner. Utav dessa dalmatiner kan man ju sedan räkna ut hur många som blir utställningsbara…kanske en på femtio. Att därutöver få fram ett djur som är så pass bra att det kan bli svensk champion…ja då är man uppe i många kullar och många ungar!! Jag är alltid noga med att föra anteckningar över teckning, ev öronveck, färg & typ, på de ungar som föds. På så sätt kommer jag förhoppningsvis att kunna se vilka linjer som ger vilka egenskaper och vilka egenskaper som nedärvs starkast. Ett obläsat djur kan ge bläsad avkomma, en vit eller silvrerad (stickelhårig) tass nedärvs ofta, ett djur med ljus underfärg ger en avkomma med ljus underfärg osv. Dalmatiner förekommer i alla möjliga färger, men vanligast är black och chocolate. De ljusa färgerna som t.ex. lilac tenderar att bli för ljusa…prickarna syns helt enkelt inte då djuret blir äldre eftersom Wh-genen tycks bleka färgerna. En bra dalmatiner ska ha tydliga, och många prickar, även på magen, samt tecknade tassar utan stickelhår. Bläsen ska vara symetrisk, börja vid näsborrarna och sluta mellan öronen. De ska vidare ha bra avgränsning mellan huvudets teckning och resten av kroppen, teckningsfärgen ska gå ända ned till hårbotten utan att ljusna under & dessutom ska de likt övriga varianter ha bra ögon, öron, typ och god pälskvalité.